torsdag 29 oktober 2009

Tjocka på

En del människor pratar om vilka underbara och fantastiska liv de lever. De trivs med sina jobb, med sin familj, med sina semestrar – ja de trivs med det mesta helt enkelt.

Sådana människor kan vara lite påfrestande, tycker jag. För jag tror dem inte riktigt. Jag tänker att antingen kör de huvudet i sanden och låtsas som att det inte finns några svårigheter och förr eller senare kommer de att få betala ett pris för sitt lallande och det gör mig nervös. (Eller så tänker jag att de verkligen är så där überlyckliga och då blir jag avundsjuk och tycker att de är jobbiga för att de påminner mig om att mitt liv inte är perfekt.)

Sedan har vi de där personerna som är konstant missnöjda, som hela tiden går omkring och tror att allt kan bli så mycket bättre. De finns i två varianter. De som bara gnäller men som inte tänker lägga två strån i kors för att försöka förändra något och de som i större eller mindre utsträckning agerar för att livet ska bli annorlunda. Men i grunden är inte heller de nöjda.

De här människorna är inte heller så roliga att ha att göra med. Det är tröttsamt att höra på människor som andas och utstrålar missnöje, som inte har förmåga att glädjas eller uppskatta något över huvud taget. Risken är stor att man stänger av i sällskap med dem.

Nu har jag beskrivit extremfallen, de flesta av oss befinner oss någonstans i mitten på skalan, ibland drar vi lite mer åt det ena hållet, ibland lite mer åt det andra. Då och då kanske vi önskar att vi befann oss någon annanstans på skalan.

Tänk er nu istället grupper av människor, t ex arbetsgrupper, de finns nämligen i samma varianter, och de arbetsgrupper som fungerar bäst och som lyckas bäst med det de föresatt sig att göra, det är de som blandar. Man pratar om det som fungerar, det man är bra på och man pratar om det man behöver bli bättre på, och man gör det i rätt omfattning. För det finns en magisk gräns. Det säger i alla fall två skickliga verksamhetsutvecklare jag pratat med. Optimalt är nämligen att ägna två tredjedelar åt att prata om det man göra bra, och en tredjedel åt det som borde göras bättre. Så ska fördelningen se ut.

Att man på ett personalmöte ska prata om både bra och mindre bra är elementärt, men här finns alltså möjlighet att styra upp det ännu lite bättre. Så nästa gång ni ska planera ett möte av något slag, gå igenom agendan och se till att fördelningen är som den ska. Det gäller även möten som i grunden handlar om något problematiskt. Lägg ändå två tredjedelar av tiden på att prata om det som funkar. Då förstärker man det och bekräftar det och det kommer att växa och funka ännu bättre och då blir det problematiska automatiskt lite mindre så att det räcker med en tredjedel till den biten. Det kallas för att ”tjocka på”, säger verksamhetskonsulterna. Så gör det. I alla möjliga sammanhang. ”Tjocka på” bara.

Gärna en rullande bildskärm för min del

I går fick jag ett samtal från en person som undrade vad jag tycker om robotar i hemtjänsten. Det gällde någon slags robotar med någon slags stor bildskärm där anhöriga, hemtjänstpersonal och andra syns med rörlig bild och med ljud och kan kommunicera med hemtjänstbrukaren, som i sin tur syns på den andre personens skärm med ljud och bild. Om jag fattade det hela rätt så är roboten i fråga mobil, den går på hjul och kan s a s följa vårdtagaren runt i hemmet och även söka rätt på personen. Om roboten t ex är i sovrummet när någon vill ha kontakt, och brukaren i fråga är i köket, rullar roboten dit. Något i den stilen. Hemtjänstpersonalen kan sedan höra hur det står till med brukaren, påminna om saker, t ex att det är dags att ta sin medicin, meddela att det är en vikarie som kommer till kvällen, fråga om de ska handla något i affären osv. Anhöriga kan prata i största allmänhet, barnbarnen visa teckningen de gjort på dagis, sjunga en stump, visa en tandglugg eller vad som helst. Personen som har en robot hemma kan i sin tur kontakta personal och anhöriga när hon eller han vill och larma om det behövs. Som att ha en person i hemmet. Fast ändå inte.

Vad tycker jag då om en sådan robot? Jo, jag vet att jag bara för några år sedan hade tyckt usch och fy och att mänsklig kontakt i verkligheten aldrig ska få ersättas av en rullande maskin med en bildskärm och hur behandlar vi egentligen de äldre? Jag hade med andra ord tänkt utifrån att jag vet bättre än dem de gäller. Som någon slags expert.

Men ju äldre jag själv blir, desto mindre expert tror jag mig vara och min favorituppmaning i alla möjliga sammanhang är allt mer ”det är väl bara att fråga, folk vet väl bäst själva hur de vill ha det”. Det finns säkert de som tycker att en robot i hemmet är en utmärkt idé, precis som det finns de som tycker att det låter konstigt. Det är väl som med allt annat. Jag gillar Facebook, som ju är ett verktyg för kommunikation utan att ses i verkligheten, min man däremot, tycker att det verkar fullständigt meningslöst att kommunicera med sina vänner på det sättet. Själv tycker jag om min mikrovågsugn, men min mamma skulle aldrig släppa in en mikro i sitt hem, matrester värmer man i en kastrull och vem bryr sig om att det tar några minuter längre än i mikron.

Redan idag erbjuds vi mängder av tekniska lösningar för sådant som vi tidigare löste på andra sätt, eller inte löste alls för den delen, och det lär bli ännu fler sådant i framtiden. Teknik innebär möjligheter, men får självfallet konsekvenser som vi antagligen inte kan överblicka. Som med allt annat i livet. Själv skulle jag alltså säga JA till en robot i mitt hem och min man skulle säga NEJ, vilket i och för sig, just i vårt fall, kan innebära ett problem eftersom vi bor i samma hus. Utöver det ser jag mest fördelar med den här typen av kommunikationsteknik. Om någon frågar mig. // Lill

Vilken tröja ska jag ha på mig idag?

1994 trädde lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade i kraft (LSS). Tanken var då att personer med olika funktionsnedsättningar skulle få ett ökat inflytande över sina liv. Att vi skulle gå från expertstyre till att personen i fråga själv skulle vara experten i sitt liv. Man fick rätt till en bostad, till en daglig verksamhet, till personlig assistent, till en kontaktperson mm. Alla fick inte rätt till allting, det beror naturligtvis på vilken typ av funktionsnedsättning man har, men i grunden fick man alltså rätt till en massa saker. Bra så.

När jag idag träffar personal som jobbar på t ex gruppboenden märker jag dock att det här och var fortfarande finns kvar ett slags expertstyre, i det lilla vardagliga livet. Om du t ex har en utvecklingsstörning så har du visserligen rätt att bo på en gruppbostad, de stora institutionerna har vi lagt ner, men det är inte säkert att du har rätt att bestämma vilka kläder du ska ha på dig. Det beror nämligen på vad personalen på gruppbostaden tycker.

På de flesta håll tycker man att det tillhör individens rättigheter att själv bestämma vilken tröja man ska ha på sig, beroende på vad man själv tycker är snyggt och känner sig bekväm i. Men på förvånansvärt många ställen får man bara bestämma det själv om man väljer som personalen tycker att man ska välja. Rätten att välja existerar således bara om man väljer rätt. Tycker personalen att man har en avvikande eller för att inte säga dålig smak och tröjan i fråga väcker uppmärksamhet på något sätt, då blir det inget med den tröjan. Allt i all välmening, personalen vill inte att personen med, i det här fallet, utvecklingsstörningen, ska sticka ut, ska se konstig ut.
Tröjan är bara ett exempel på dagliga val där det gäller att välja rätt, vardagen är full av de där små valen, som faktiskt är våra liv och som skiljer oss från andra människor. Att själv välja sin tröja på morgonen borde vara något självklart, ett val som ska respekteras. Så tycker jag. Vad tycker du?

PS. Det finns människor som saknar förmåga att fatta beslut av det här slaget. Det är inte dem jag pratar om. Men det tror jag ni förstår.

onsdag 7 oktober 2009

Utmana dig själv

Om en chef säger att hon eller han vill ha feedback på sitt ledarskap, vill veta vad medarbetarna tycker helt enkelt, så tror jag att det är precis vad hon eller han vill ha, det måste man väl utgå ifrån, annars blir det väldigt konstigt tycker jag, om man ska gå runt och tänka att chefen har en dold agenda eller att chefen inte menar vad chefen säger? Tillvaron på jobbet blir onödigt komplicerad med den inställningen.

Jag frågar eftersom igår kväll, under ett yogapass, krigarposition ett eller två (jag är nybörjare och kan inte hålla isär alla positionerna), väste min granne, som också var med på passet, att hon är så trött på alla chefer som säger att de vill veta vad medarbetarna tycker om deras ledarskap, när de i själva verket inte alls är intresserade, de vill åtminstone inte höra något som är mindre bra och något som de i så fall skulle behöva göra något åt. Ok, väste jag tillbaka samtidigt som vår instruktör sa att vi skulle gå lägre i positionen, utmana oss själva (det verkar vara alla instruktörers favorituppmaning – utmana er själva), vad sa du till henne? Min granne verkade ju onekligen frustrerad och måste ha dragit igång något rejält i sitt samtal med sin chef.

Ingenting, sa grannen, jag sa ingenting, för jag vet att hon inte vill höra vad jag tycker, hon säger bara att hon vill det, för hon har varit på kurs och lärt sig att man ska säga så. Och jag är helt slut efter mitt samtal med chefen, fortsatte grannen, det är därför jag måste gå på yoga och slappna av och få lite energi och utmaning.

Här har vi alltså en chef som inte får den feedback hon vill ha, fast hon säger att hon vill ha den, och som därför inte kan göra något åt det som hennes medarbetare vill att hon ska göra något åt. Så har vi en trött granne, som blir frustrerad av att hålla inne med sina åsikter. Så dumt. Till vilken nytta? För någon funktion fyller säkert min grannes beteende, vi människor handlar alltid logiskt utifrån hur vi uppfattar en situation. Bortsett från att jag har svårt för att människor inte säger vad de tycker, i synnerhet när de blir uppmanade att göra det, undrar jag vad vinsten finns i det här, och för vem?

onsdag 30 september 2009

Säg en sak. Säg bara det. Säg inget annat.

En vän till mig är copywriter. Han skriver text som i någon mån uppmanar läsaren att göra något speciellt, ofta köpa en särskilt produkt. Min vän säger så här: ”Säg en sak. Säg bara det. Säg inget annat”. Nu är det inte så att han upprepar samma mening hundra gånger, men allt han skriver ingår s a s i ett större sammanhang och syftar till samma sak. Det är inte ”å ena sidan å andra sidan” eller uppmaningar till att se saker ur olika perspektiv. Det där skulle vi behöva mer av i de kommunala verksamheterna, tydliga målsättningar.

Men är det inte självklart vad vi ska uppnå i äldreomsorgen, handikappomsorgen eller skolan, kanske någon tänker. Nej, det är det inte. Jag vet. Jag har jobbat i alla tre verksamheterna och vet att i samma personalgrupp kan man tolka sitt uppdrag olika. Inte sällan gånger blandar vi ihop metod och mål, hamnar i att metoden blir själva målet. Sedan utvärderar vi metoden snarare än resultatet.

I veckan har jag samtalat med ett antal personer som jobbar på gruppbostad, boenden där det bor 5-6 personer som har en utvecklingsstörning. När de beskrev hur de uppfattar det övergripande målet med sitt arbete, själva grunden till att de är anställda, beskrev de det väldigt olika. Någon sa att målet är att de som bor på gruppbostaden ska må så bra som möjligt, någon annan sa att det handlar om att de boende ska bli så självständiga som möjligt, en tredje att de boende ska ha ett så stort inflytande som möjligt. Bortsett från att det här är saker som är svåra att mäta, får de olika uppfattningarna självfallet konsekvenser för hur man som personal beter sig och vad man har fokus på. Om jag vill att personen framför mig ska må bra uppträder jag på ett annat sätt än om jag vill att personen i fråga ska bli lite mer självständig. Och finns det då en massa olika uppfattningar i arbetslaget hamnar vi att det jag gör, motarbetas av det någon arbetskamrat gör. Utan att vi tänker på det.
Eller? Känner ni igen det här? Kommentera gärna.

onsdag 23 september 2009

Det finns gränser för hur mycket man får citera från andras texter, någonstans blir det en ren textstöld. Så jag hoppas att jag håller mig på rätt sida gränsen när jag citerar ur prologen till Christer Ackermans och Karin Vikström Brennermarks bok ”Utmärkt äldreomsorg”. Deras bok är berättelsen om hur personalen på Lillekärrs äldreboende förvandlade äldreboendet från att vara ett rätt mediokert boende till att bli ett grymt bra boende. Den resan tog fem år, men den är naturligtvis inte över för det. För ska man vara bra får man ligga i hela tiden, aldrig slå sig till ro.

Lillekärr är inte det enda äldreboendet som jobbat på att bli bättre och som lyckats, men i det här fallet har man också dokumenterat sin resa och den har blivit en bok – en bok som levererar kunskap och vägledning i form av ett tydligt arbetsmaterial och steg-för-steg-instruktioner.

Själv blir jag ofta rörd till tårar när jag läser om människor som tränat enträget och slitit hårt för att uppnå något de bestämt sig för, och det är inte utan att jag blir det när jag läser om Lillekärrs äldreboende. Jag anar vilket slit det inneburit och hur lätt det hade varit att strunta i allt och göra som man alltid gjort. I prologen som du ska få läsa, målar författarna upp två bilder av äldreboendet, de beskriver två olika känslor som i alla fall jag kan känna igen. Det är fem år mellan beskrivningarna och det har onekligen hänt en del däremellan. Personalen har gått från uppgivenhet till glädje och om det ligger minsta sanning i systemteori och teorier om gruppdynamik så gäller det även dem som bor på Lillekärr.

Ur "Utmärkt äldreomsorg": Hösten 2001
I slutet av en kal korridor sitter några boende framför teven. I personalrummet pågår en lågmäld diskussion om allt som personalen skulle vilja göra – men brist på organisation, brist på insyn i ekonomin och andra förutsättningar gör det svårt att komma till skott. Hela tiden handlar det om att ”hålla näsan ovanför vatten ytan”. Sjukfrånvaron är hög och alla vikarier som behöver kallas in hela tiden gör det svårt att skapa samhörighet och engagemang. Dörren till ledningen är stängd och samarbete över avdelningsgränserna existerar i stort sett inte.

Hösten 2006
Några boende sitter i samlingsrummet och planterar om blommor tillsammans med aktivitetsombudet. Vackra tavlor hänger på de färgglada väggarna. På bordet står en stor blombukett och en jordgubbstårta. Några äldre damer låter sig väl smaka medan en i personalen läser högt ur morgontidningen. Till lunch kommer trubaduren – det är alltid lika trevligt.
Något senare samlas medarbetarna i personalrummet. Doften av nybryggt kaffe och tårta skapar förväntan. Småpratande slår de sig ner. Carina, äldreboendechefen på Lillekärrs äldreboende, berättar att de just blivit valda till Sveriges bästa arbetsplats.

Synpunkter? Skriv gärna i kommentatorsfältet, som är öppet för alla.

onsdag 16 september 2009

Mer dansk än svensk?

Gruppbostaden var nybyggd. Fem tvårumslägenheter med kök och stora badrum, som bands ihop av gemensamma utrymmen, personalrum och kontor. Specialdesignad armatur och specialdesignade golv. Ingen av de fem personer som skulle bo här, som skulle flytta hit från olika vårdinstitutioner i Göteborgstrakten, hade ännu flyttat in – först skulle vi i personalstyrkan utbildas och åka till Danmark på studiebesök.

Vi var väl en femton personer som satte oss på färjan till Danmark, stolta över att få vara med och starta det här boendet, och stolta över själva boendet. Det hade satsats pengar på både byggnad och personal.

Den gruppbostad vi skulle besöka i Danmark var också nybyggd, fast där hade hyresgästerna redan flyttat in. Där bodde sju personer med omfattande funktionsnedsättningar, alla hade en utvecklingsstörning och var dessutom döv-blinda sedan födseln. Precis som de personer som var på väg att flytta in på gruppbostaden i Göteborg.

När vi åkt färja och buss och kommit till fram dit vi skulle, togs vi emot av personalen på den danska gruppbostaden. Vi fick kaffe, öl, wienerbröd och cigaretter i det stora vardagsrummet och våra danska kollegor började berätta om sin verksamhet och efter en stund reste vi oss och började gå runt i huset medan danskarna fortsatte att berätta.

Den danska gruppbostaden var snygg, dansk design rätt igenom, enkla rena linjer, vitt och grått. Vi svenskar blev dock mer och mer konfunderade. Var fanns lägenheterna? Köken? De stora badrummen? Var fanns alla uteplatser, en till varje lägenhet?

Nej, något sådant fanns naturligtvis inte. De som bodde på den danska gruppbostaden hade inga egna lägenheter eller privata soffgrupper. De sju personer som bodde här hade varsitt rum, ett litet sådant. Resten av det stora huset var gemensamt. Det fanns två badrum i hela huset som de delade på, personalen med.

Till slut var det någon av oss som frågade. Hur man kan bygga en ny gruppbostad som ser ut så här? Har man inga rättigheter i Danmark? Har man inte rätt till si eller så stora lägenheter, rätt till ett eget privatliv? Vi förde fram synpunkter om integritet, normalisering och självbestämmande.

Jag minns att han log, den danske föreståndaren, våra frågor kom säkert inte oväntat. Så sa han så här:

”Vi tänker olika i Danmark och Sverige. Privatliv och egna lägenheter är viktigt för er, det är en rättighetsfråga. Men här bor sju personer som sedan de föddes varken kan höra eller se, och som dessutom har en grav utvecklingsstörning. Vi tycker inte att vi ska förneka dem mänsklig kontakt. Vi tycker att de här personerna, om några, behöver små, egna utrymmen, som man på sikt kanske kan lära sig att orientera sig i, som kan kännas trygga. Men sedan behöver man kontakt med andra, man behöver rent fysiskt stöta ihop med andra, känna att det finns andra människor runt omkring, att man inte lever i ett tomrum. Vi tror att människor mår bra av att få vänta på att badrummet ska bli ledigt, kanske lära sig att förstå att det är någon annan som är där och duschar just nu, det blir min tur sedan. Det är en del av att vara människa. Vi lägger inte mindre pengar på vår gruppbostad än ni lägger på er. Men istället för en massa tvårummare har vi lagt pengarna på en bastu, på en uppvärmd inomhus pool och på att ha en egen häst. Vi tror att de som bor här har glädje av det. Mer än de har glädje av ett varsitt köksbord.”

Han sa inte exakt så här, för så gott är inte mitt minne och det här är ändå tjugo år sedan. Men jag kan svära på att jag återger hans ord nästan ordagrant. För jag har tänkt på det ha sa så många gånger, funderat på oss svenskar och vår besatthet av självständighet och rättigheter. Jag vet inte om det finns något rätt eller fel här, antagligen inte. Men jag vet att jag i det här fallet är mer dansk än svensk.

onsdag 9 september 2009

Bemöta blir möta

Vad tror ni om att fundera lite på passiva och reflexiva verb? Inte direkt mitt specialområde men som tur är finns det människor som är bra mycket klokare på det området än jag. Om vi tar verbet ”bemöta” så är det enligt mina källor ett passivt verb och det beskriver något som händer mellan ett aktivt subjekt och ett passivt objekt, dvs en person BEMÖTER en annan person. Det handlar alltså inte om att två människor möts utan krasst om att någon bemöter och någon blir bemött. Och ändå är bemötande ett ord vi använder dagligen när vi pratar om vård och omsorg, jag skrev bl a om begreppet i förra veckans nyhetsbrev. Vi använder det trots att vi egentligen är ute efter att beskriva ett möte som sker mellan två människor, t ex mellan en undersköterska i äldreomsorgen och en person som bor på ett äldreboende eller som får hjälp av hemtjänsten. Eller för den delen ett möte mellan en habiliteringsassistent på en gruppbostad och någon som bor på gruppbostaden.

Är det inte dags att byta ut det där ordet? Att istället prata om hur vi gör för att MÖTA människor, så att professionella och brukare tillsammans kan skapa en god omvårdnad eller ett gott stöd av något slag. Istället för att befästa den ena personen som ett aktivt subjekt och den andra som ett passivt objekt. Böcker och utbildningar i ämnet hur man som personal bemöter, handlar då istället om hur man möts.

Ord är viktiga för de påverkar våra tankar, vår syn på vad det är vi gör och ska göra, så vad tror ni? Kan vi stryka ordet bemötande ur vår vokabulär? Det kan väl vara en bra början i alla fall?

Synpunkter? Skriv gärna i kommentatorsfältet, som är öppet för alla.

onsdag 2 september 2009

Ompysslad eller inte

När jag är sjuk och sängliggandes vill jag bli ompysslad. Jag vill ha någon som kollar till mig då och då, frågar hur jag mår, frågar om jag vill ha något att dricka eller en Treo, om det är tillräckligt varmt eller kallt i rummet, om jag vill ha en tidning eller rena kläder. Lite service och omtanke helt enkelt. Dessutom lite försiktiga kommentarer som egentligen bara är till för att visa att människor i min närhet bryr sig. ”Du kanske ska ta en dusch”, ”Vill du att jag ska byta lakan i sängen?”. Inte för att jag kommer att göra som personen säger eller ens nappar på något av erbjudandena, men jag känner mig omhändertagen och det är själva poängen.

Den här veckan har min man legat nerbäddad i någon slags magsjuka, något dygn var han fullständigt utslagen, riktigt dålig var han. Då fick jag bita mig i tungan. Gång på gång. För min man vill inte alls bli bemött som jag. När han är sjuk vill han vara i fred. Han vill inte att någon ska försöka prata med honom, han vill inte ha vatten eller en tidning. Vill han det så fixar det själv. Låt mig vara, signalerar han.

Vi har levt ihop i hundra år. Nej, det har vi inte, men vi har levt ihop i över tjugo, och jag vet hur han fungerar. Men ändå – det sitter så hårt det här med att visa att jag bryr mig, att plocka fram mina omhändertagande sidor, att springa och kolla, vilja fixa – det är knappt att jag kan hejda mig. Det handlar nog främst om att jag vill att han ska veta att jag bryr mig. Det vill säga – det är mina egna behov jag försöker tillfredsställa. Inte min mans.

Jag har jobbat med stöd och omsorg i större delen av mitt liv och jag förstår att jag liksom många andra som jobbar med stöd och omsorg faktiskt tillfredsställer en del egna behov genom att välja den typen av yrke. Det är en sak. Men jag kan också se att jag behandlat många som jag behandlar min man när han är sjuk. Jag har struntat i vad den andre har haft för behov, jag har inte tagit dem till mig utan varit fullt upptagen med att ta hand om mina egna. Det är många människor jag har fixat och trixat med, föreslagit det ena eller det andra, haft behov av att visa att jag bryr mig. Fast de möjligen inte har varit intresserade. Nästa gång jag befinner mig i en sådan situation ska jag ha min influensasjuke man i åtanke.

Synpunter? Skriv gärna i kommentatorsfältet, som är öppet för alla.

onsdag 26 augusti 2009

Visst är det konstigt att vård- och omsorgspersonal måste gå på kurs för att lära sig om bemötande? LÄRA SIG hur de ska bemöta omsorgstagarna? Borde de inte kunna det? Är det inte därför man väljer ett vårdyrke? Borde inte bemötande vara just det som de är bra på, bättre än oss andra? Ska det vara så svårt att BEMÖTA gamla människor på ett respektfullt sätt?

Det är inte jag som undrar, som ställer de här frågorna, utan en sjuksköterska som skriver en avhandling om just bemötande. Bemötande av äldre personer. Jag pratade med honom för ett år sedan, möjligen är han redan klar med sin avhandling, men jag minns att jag höll med honom, även om jag själv aldrig tänkt i de banorna utan glatt läst böcker och gått på föreläsningar i ämnet. Bemötandeämnet. Tänkte att de skulle göra mig bättre på att bemöta människor på ett sätt som människor vill bli bemötta.

Det kanske de gjorde, jag vet inte, det är svårt att se vad som bidragit till vad. När jag tänker efter är det nog snarare mitt eget åldrande, insikten om min egen skröplighet och dödlighet, som gjort mig till en bättre bemötare, om det nu finns ett sådant ord. Stämmer det på fler än mig själv, på alla som jobbar med stöd och omsorg, så skulle det betyda att vi blir bättre med åren, och att vi går i pension när vi är som bäst. Fast det stämmer ju inte heller. De finns ju de som blir värre på åren, som blir sämre och sämre på att bemöta människor med nyfikenhet och respekt.

För så långt har jag ändå kommit, att jag insett att ett bra bemötande handlar om nyfikenhet och respekt. Kan man lära sig sådant på kurs? Eller av en bok? Vad tror ni? Hur blir vi bra bemötare?

onsdag 19 augusti 2009

Populär eller inte


I det här nyhetsbrevet kan ni läsa om Sveriges sämsta chef. Det är naturligtvis inte sant, att just den här personen är Sveriges sämsta chef, det kan journalisten som skrivit artikeln inte veta, men antagligen är det en rubrik som lockar till läsning. Själv var jag tveksam till att ha med artikeln i nyhetsbrevet, det känns lite grand som att snacka skit, som att gotta sig i någon annans elände, vilket jag inte har någon lust att uppmuntra till eller ägna mig åt. Däremot tänker jag att det finns något att lära här. Artikeln lyfter fram vissa förhållningssätt eller egenskaper som generellt sett fungerar mindre bra för en chef, och det skadar inte att fundera på om jag själv gör på samma sätt som just den här chefen. Dessutom uppmanar artikeln till att reflektera kring offentliga chefsuppdrag över huvud taget. Dem borde vi nämligen prata mer om, tycker jag. På vems uppdrag utför jag mitt arbete? Vem eller vilka är det egentligen som ska vara nöjda med resultatet av arbetet? Självfallet ska så många som möjligt av dem som är inblandade vara nöjda, men om vi drar det till sin spets, var hamnar vi då?

De flesta kommunala organisationer genomför då och då någon slags medarbetarenkät där alla anställda får chansen att säga vad de tycker om bl a sin chef. De här enkäterna brukar vara anonyma så det är fritt fram för folk att framföra så väl uppskattning som missnöje. Det görs också och ur resultaten brukar det framträda en eller annan chef som är populär bland sina medarbetare och en och annan som inte är det, utan snarare det motsatta – illa omtyckt. De allra flesta hamnar någonstans i mitten. Och jaha, innebär det då att den populära chefens verksamhet har en bättre kvalitet än den impopuläre chefens? Eller att brukarna är nöjdare? Eller att överordnade chefer och politiker är nöjdare? Att skattebetalarnas pengar används mer effektivt? Nej, det är inte säkert. Populär kan du bli av många skäl, impopulär också. Den chef som t ex fått i uppdrag att förändra något i organisationen blir många gånger impopulär.

Just den här chefen i artikeln verkar vara mitt i något sådant. Nytt uppdrag, nya visioner, ny organisation. Då är det inte lätt att vara populär.

onsdag 12 augusti 2009

Hur mjukstarta?

Så här års går det knappt att läsa en veckotidning eller en kvällstidning utan att få goda råd om hur man mjukstartar på jobbet efter semestern. I stora drag handlar det om att man ska ta det lugn. Se till att ta långa luncher med folk man gillar, samtala med sina arbetskamrater om ledigheten som varit, bli peppad helt enkelt. ”Behålla semesterkänslan” är ett uttryck som används frekvent. Jag säger inget om det. Det är väl fint om man kan göra så. Frågan är bara för hur många det är möjligt.

I Göteborgs-Posten läste jag häromdagen att den typiska kvinnan i Göteborg jobbar som undersköterska. Över 25 000 tusen kvinnor i Göteborg arbetar som undersköterskor, vårdbiträden, personliga assistenter med mera. Det är ganska många det och jag tänker att med undantag för Stockholm är det väl rimligt att tro att det relativt sett ser ungefär likadant ut i hela landet.

Nu är det ganska många år sedan jag jobbade direkt med någon typ av omsorgsarbete, men som jag minns det, fanns det inga som helst möjligheter att mjukstarta när man kom tillbaka till jobbet efter semestern. Tvärt om. Hade jag haft semester tidigt på sommaren så kom jag tillbaka till en verksamhet full med vikarier. Inget ont om vikarier, men många gånger bidrar ändå vikarier till en ökad arbetsbörda för den ordinarie personalen, helt enkelt för att man som vikarie inte har den kunskap eller erfarenhet som krävs för att fullt ersätta någon som varit med ett tag. Så var det i alla fall när jag själv var anställd som vikarie, ännu längre tillbaka i tiden. Hade jag haft semester senare kom jag istället tillbaka till en verksamhet där det s a s fanns en del att hämta hem, sådant som inte riktigt hade blivit gjort, som släpade efter. Så det vanliga arbetet. Brukarna blir ju sällan färre eller har andra behov bara för att personalen har haft semester.

Nu efterlyser jag tips för hur man mjukstartar när man jobbar i äldreomsorgen eller i verksamheter för personer med funktionsnedsättningar. Ös på bara. Skicka dina tips till lill@minsektor.se.

Hur som haver. Hoppas ni haft en skön ledighet och att det känns bra att vara tillbaka på jobbet igen, oavsett om du precis har kommit tillbaka eller om du har jobbat några veckor. Vi drar igång vårt vanliga nyhetsbrev igen, överger den lättare sommarvarianten, och vi mjukstartar inte. Läs, begrunda och se om det är något du kan använda dig av på den arbetsplats där du jobbar.

onsdag 5 augusti 2009

För första eller sista gången

Jag har en liten, liten mintgrön iPod. Den köpte jag för att fylla med musik att lyssna på när jag är ute och springer. Som om rockmusiken skulle kunna pressa mig till stordåd, ungefär som Rocky Balboa pushades av bakgrundsmusik i alla de evinnerliga Rockyfilmerna. Nu är jag ju ingen Balboa, varken högerknä eller för all del ork räcker till det, så istället fyller jag den lilla mintgröna med radioprogram, som jag lyssnar på när jag är ute och promenerar.

I sommar har jag lyssnat på sommarpratare. Författare hit och artister dit. En del är väldigt spännande att lyssna på, andra lite mindre spännande. En sak verkar de dock ha gemensamt. De funderar på sitt åldrande. Många målar upp bilder hur livet ska se ut när de blir gamla, hur mysigt de ska ha det. Rollatorer nämns, käppar likaså. Däremot inte demens eller hemtjänst. Inget konstigt med det. Just demens och hemtjänst ingår inte heller i mina bilder av hur livet ska bli framöver.

Idag gick jag en runda på oändliga grusvägar och då lyssnade jag på Kristian Luuk och Peter Englund. Kristian Luuk pratade om hur han vill åldras med Carina Berg och det lät väl lite småputtrigt fast inte mer än så, Peter Englund var lite intressantare. Han pratade om hur vi upplever att livet går fortare och fortare ju äldre vi blir, att ett år går fortare för en 44-åring som jag, än för en 5-åring som min systerdotter. Enligt Peter Engdal, som verkar vara en klok man, finns det två skäl till det. Det ena är att för en femåring är ett år 20 procent av hela livet, men för en 44-åring är ett år bara 2 procent av hela livet. Det handlar om proportionalitet med andra ord, inget konstigt alls, ren vetenskap. Det andra han sa om åldrandet och om hur snabbt man uppfattar att det går tyckte jag däremot var lite konstigare, eller i alla fall intressantare. Han sa nämligen att ju mer man minns bakåt, desto långsammare uppfattar man att man åldrar. Han sa att för en människa som inte minns särskilt mycket, inte funderar på det, kanske saknar tydliga minnesbilder från sin barndom, så är det förflutna som ett svart hål, varken långt eller kort, det bara är. Även framtiden blir något slags svart hål. För en människa som tvärt om har många levande minnen, gärna från sin barndom, blir det tydligare att man levt ett långt liv, att livet är långt, att framtiden är lång.

Jag inser att jag inte kan beskriva det här på ett lika tydligt sätt som Peter Englund, jag kanske inte ens begrep vad han sa, men om ni tänker till så låter det väl rimligt? Många minnen gör att man får en slags känsla av att livet är långt. Om ni inte får ihop det så lyssna gärna på Englund själv, hans sommarprogram går att ladda ner på http://www.sr.se/.

Peter Englund sommarpratade väldigt mycket om sitt eget och andra människors åldrande, han funderar nog en del på det, precis som jag för övrigt. Han pratade om att som barn gör man så mycket ”för första gången”, men när man blir äldre gör man sällan det. Istället gör vi en massa saker ”för sista gången”, även om vi i princip aldrig är medvetna om att vi aldrig mer kommer att göra det. Själv gillar jag ”för första gången” och hoppas att jag kommer att få vara med om det många gånger även i fortsättningen. Det får mig att känna framtidstro och att roliga saker väntar. Men hur är det med de äldre personer som ni som arbetar i äldreomsorgen kommer i kontakt med. Hur mycket ”första gången” är det där? Vill de äldre vara med om ”första gången” eller avtar det behovet med åren? Eller handlar det som så ofta om vem man frågar?

onsdag 29 juli 2009

Semesterfunderingar

Sommar och semester och tid att träffa vänner och släktingar. Det fikas, grillas och möjligen groggas. Och eftersom vännerna och släktingarna ofta har besök av andra man inte känner när man själv hälsar på, får man en chans att lära känna lite nya människor. Så har det i alla fall varit för min del i sommar. Härom kvällen satt jag på altanen hemma hos just en släkting och gjorde just det där – fikade, grillade och groggade. Flera av de andra började prata om att semestern snart är slut och att det är lite ångestladdat sådär att tänka på att man snart ska börja jobba igen. Visst, det är sällan kul att börja jobba efter en härlig semester, oftast önskar man sig en lite längre ledighet, men i det här sällskapet visade det sig att det fanns flera som faktiskt vantrivs på sina jobb.

Vi pratade lite om varför och ett par av dem började prata om sina chefer, om sina hemska chefer som aldrig ger dem positiv feedback, eller snarare aldrig berömmer dem eller ens säger att de gör ett bra jobb. När de pratat en stund om det och beskrivit den ena chefen som hemskare än den andra, kunde jag inte låta bli att fråga hur de kan vara säkra på att deras chefer verkligen tycker att de gör ett så fantastiskt jobb. Det klart att det finns chefer som är dåliga på att berömma sina medarbetare, det håller jag med om, men det finns faktiskt också chefer som är dåliga på att säga till sina medarbetare att de inte riktigt håller måttet, att det finns en del som behöver utvecklas.

När jag ställt min fråga blev det först alldeles tyst. Förvåning och sedan en lite lätt aggressiv atmosfär. Därefter sa dock samtliga, mer eller mindre unisont, att det klart att de gör ett bra jobb, att det klart att chefen tycker det. Problemet är att chefen inte säger det.
Men vänta lite. Varför är det så himla säkert, att just jag gör ett bra jobb? Varför är det så givet? På en arbetsplats brukar det finnas ett gäng ess, sådana som vet vad de ska göra, hur det ska göras och varför de ska göra det . Sedan finns det en grupp som s a s gör det de ska på ett bra sätt. Men sedan finns det också, alltid skulle jag vilja säga på en större arbetsplats, några som inte är särskilt skickliga på det de är anställda för att göra. Det är väl inget konstigt med det. Det underliga är väl snarare att ingen tror sig tillhöra den gruppen.

Vad kommer det där ifrån, att vi alla tror att vi är så duktiga och presterar så bra på jobbet. Beror det på bristande feedback från chefer och arbetskamrater? Beror det på att vi har fått för oss att det är så farligt att prata om brister eller hemska tanke, säga att någon är dålig på något, då pratar vi hellre om personliga utvecklingsområden? Eller beror det på att vi faktiskt inte har helt klart för oss vad vi ska göra på jobbet och varför? Vad tror ni?

onsdag 22 juli 2009

Säg mig hur du ska plocka bär och jag ska säga vem du är

Tillbringade gårdagskvällen i hallonbuskar och blåbärssnår. Det fanns gott om bär, båda sorterna, jag och mina vänner fyllde alla medhavda burkar och hinkar på ett par timmar. Själv är jag sådan att jag då och då behöver en paus så det tog jag mig vid ett par tillfällen. Satte mig på en mossig stubbe eller sten och studerade himlen, skogen och mina vänner lite förstrött. Sedan upptäckte jag att de plockade bären på olika sätt, eller snarare använde sig av lite olika taktik, och då tittade jag inte förstrött på dem längre. Då studerade jag dem noggrant.

Någon satte sig ner på ett ställe och blev liksom kvar där. Dissekerade varenda buske, plockade metodiskt varje bär. Någon annan gick rastlöst mellan buskarna, försökte hitta de buskar där bären lös som mest, hitta det Där stället. De första två plockade med högerhanden, den tredje med båda händerna. Någon stoppade fler bär i munnen i än i burkarna. Och så vidare.

För det är med bärplockning som med allt annat i livet. Vi gör olika och hur vi gör säger en del om oss. Så tror jag i alla fall. Jag kan svära på att de plockar bär på samma sätt som de sköter sina jobb. Någon betar systematiskt av det som ligger närmast, någon annan scannar för att se var det kan löna sig mest att gå till verket. Jag själv pausar, men det gör inte alla. Vad som sedan resulterar i mest bär, i burk eller mage, det vet jag dock inte, så noggrann var jag inte i mina bärplockarstudier. Mina egna burkar skulle ju också fyllas.

onsdag 15 juli 2009

Promenera mera

Sannolikheten är stor att det är torsdag när du läser det här och sannolikheten är stor att jag är i Båstad, jag hoppas åtminstone att det är där jag är. För det är planen, att gå från Kungsbacka till Båstad och på torsdag borde jag ha kommit fram.(Det här skrivs lördagen innan, jag håller som bäst på och packar, i morgon ska jag ge mig iväg.)

Det är jag och en kompis som ska promenera, vi kallar det inte för en vandring även om det är populärt att kalla långpromenader det nu för tiden, vi säger helt enkelt att vi ska ut och promenera och prata lite grand. För det är precis vad vi gör när vi promenerar. Tankar och samtal flyter så bra när man promenerar, tycker jag. Det är som att benens rörelse får igång hjärnans aktivitet, man är igång, det flyter på, omgivningen förändras automatiskt hela tiden och det ger nya perspektiv, nya idéer. Låter det högtravande? Då får det göra det. För jag är såld på promenader.

Amelia Adamo tycker likadant. Hon kör med promenadmöten. Tar med sig den hon ska prata med på en rask promenad. Inte bara får adrenalinet igång tankar och samtal, du och den du har möte med slipper dessutom att bli avbrutna och störda av telefoner och annat. Och sist men inte minst – du bakar in ett motionspass på arbetstid. Så varför inte pröva med en promenad nästa gång det är dags för utvecklingssamtal? Vem är först ut?

tisdag 7 juli 2009

Stör inte, jag platåar

Femtioen körlektioner, hundratals mil med någon av mina föräldrar bredvid i passagerarsätet, en liten krock och tre uppkörningar. Det var vad som krävdes för att jag skulle få mitt körkort för tjugofem år sedan. Jag kan inte minnas att jag då tyckte jag var särskilt dålig på att köra bil (tvärtom antagligen om jag känner mig själv rätt), men jag minns bilskolelärarens tjat om INLÄRNINGSPLATÅER. Med jämna mellanrum brukade han ta fram ett papper och rita någon slags kurva. Hur kurvan gick sakta uppåt, och sedan ned en liten sväng, upp igen för att sedan plana ut. Det där raka strecket, det utplanande strecket, det kallade han för en platå, även om jag nog inte begrep varför han ritade den där kurvan gång på gång.

I sommar är det jag som sitter i passagerarsätet när dottern övningskör, det är jag som pratar om inlärningsplatåer och ritar i luften hur kurvan ser ut. Dottern har tittat skeptiskt på mig, kanske har jag själv låtit lite skeptisk, men jag tror hon har förstått. Inte bara hon för den delen. Även jag har förstått (det tog lite tid). Dottern har nämligen kört och kört, varvat med bilskolan och mig, och det har väl gått sådär, jämnt och fint på samma sådärnivå, en platå med andra ord. Men så tog hon en paus i övningskörandet och åkte på semester och när hon kom tillbaka och vi gav oss ut på vägarna igen, ja då gick det alldeles strålande, hon körde fantastiskt bra. Hon hade passerat platån och kurvan gick uppåt igen.


Det här borde betyda att en paus är bra för inlärningen och det kan ju knappast bara gälla bilkörning. Det borde då i sin tur innebära att när du kommer tillbaka från semestern, då faller det på plats. Det där du försökte lära dig innan semestern men som du inte riktigt rodde i land.


Så om du inte gått på semester ännu, fundera på vad det är du försöker lära dig just nu, vad du tränar på, och se om det inte funkar bättre när du kommer tillbaka från ledigheten. Och du som varit på semester, känns det inte som att du kan idag något som du inte riktigt kunde innan du gick på semester? Att något fallit på plats? I så fall stämmer teorin och det vore trevligt tycker jag, och då ska jag bara tänka ut vad det är jag vill platåa mig igenom under min semester.


onsdag 1 juli 2009

Blir vi mer lika varandra ju äldre vi blir?

Det är sommar och det är varmt och jag läser i flera lokaltidningar att många äldre plågas av värmen, att akutmottagningarna är sprängfulla med äldre som inte klarar värmen, som blir uttorkade och utmattade. Jag tänker att så blir det nog när man blir gammal. För det blir det väl? Att jag får svårt att klara värmen? Men när händer det? När jag är 70? 80? Eller måste det bli så? Handlar det snarare om att många äldre dricker för lite? Kan det vara så att min generation kommer att vara bättre på det, att dricka när det är varmt? För att vi har fått lära oss att man ska dricka mycket när det är varmt, för att vi är vana vid att ta med oss vattenflaskan till gymmet, dricka vatten när vi är på konferens, dricka ett glas vatten när vi går upp på morgonen. Eller spelar det ingen roll, för någonting händer i kroppen när man blir äldre, något som inte kan kompenseras med mineralvatten med granatäpplesmak, eller vilken smak vi nu väljer i den uppsjö av flaskvatten som finns.

Ja, jag vet faktiskt inte. Jag har jobbat i äldreomsorgen, jag har undervisat personal i äldreomsorgen, men jag vet inte vad som har med åldrandet att göra och vad som har med individuella skillnader att göra, eller sådant som man själv kan ta ansvar för själv. Det enda jag vet är att när jag tänker på äldre människor som bor på äldreboenden så tänker jag på dem som grupp. Äldre människor är si eller så, de gillar si eller så, de gillar inte si eller så. Som om alla vore lika. Som om alla vill gå upp vid samma tid på morgonen, äta samma sak till frukost eller tycker att samma blommiga klänning är fin.

När jag ser mig omkring bland dem som är jämngamla med mig och ungefär så, vi är många som föddes i mitten på sextiotalet, kan jag i och för sig se att det finns en del som förenar. Om inte annat ett antal grundläggande värderingar och möjligen ett slags förhållningssätt till livet. Men det är väl ändå mer som skiljer oss åt? Smak, preferenser, drömmar och vad vi vill göra med våra liv ser rätt så olika ut. Kommer det att förändras när vi blir äldre?

Återigen, jag vet inte. Jag är möjligen med på att sommarhettan kan bli svårare att hantera ju äldre man blir, men utöver det. Blir vi människor verkligen mer lika varandra i takt med att vi blir äldre. Borde det inte bli tvärt om?

onsdag 24 juni 2009

Hur klok är du?

Du som läser det här har antagligen inte semester. Och inte vi heller. För första gången någonsin gör vi inget sommaruppehåll med vårt nyhetsbrev. Däremot ser det inte ut som vanligt. Det innehåller bara positiva nyheter och de är halverade till antalet. Lite lättsamt och somrigt med andra ord, och fokus på det som fungerar.

En vän till mig, mycket klokare än jag själv, brukar säga så; ”Ha fokus på det som funkar, för det växer.” Så hanterar hon livet, både på jobbet och privat. När det gäller jobbet säger hon ”lägg två tredjedelar av din tid och kraft på att uppmärksamma det som är bra, en tredjedel på det som behöver bli bättre”. Jag är med på principen, men jag är inte där ännu om jag säger så.

Oprah Winfrey har fattat. Varje kväll skriver hon ner fem saker som hänt under dagen som gjort henne glad och tacksam. Åtminstone säger hon att hon gör det. Jag är nämligen inte helt övertygad om att alla kloka människor faktiskt gör alla kloka saker de säger att de gör. Å andra sidan tror jag det är bra att säga att man gör en massa kloka saker för då kanske man gör dem ibland i allafall. Om inte annat pratar man om sig själv som om man vore en klok person och det blir man nog lite klokare av. Eller vad tror ni?

Det kanske vore något att ta tag i under sommaren, att försöka följa kloka kvinnors råd. Skriva ner de där fem sakerna i en vacker anteckningsbok. Eller inte. Det slutar antagligen med att jag köper en vacker anteckningsbok, kanske skriver en sida. Och sen inte mer. Så klok är jag.

onsdag 17 juni 2009

Smarta frågor som ger smarta svar

Vem är smartast av din mamma och din pappa? Fundera en stund på den frågan. Vad skulle ditt svar säga om vad du tycker det innebär att vara smart? Om din syn på kvinnor och män? Om din förmåga att tänka ur annorlunda perspektiv, tänka kreativt? För visst är det så, en bra fråga öppnar upp för intressanta svar.

Just den här frågan fick en vän när han var på anställningsintervju. Han var förberedd för den vanliga typen av frågor. Vilka är dina styrkor? Svagheter? Vad kan du tillföra osv. De frågorna kom aldrig. Istället kom en radda frågor där han var tvungen att rannsaka sin syn på relationer, på kompetens, på konst. Tänka till helt enkelt.

Att han hade den erfarenheten och de kunskaperna som krävdes för att ha goda chanser att fixa jobbet, det var givet, annars hade han aldrig fått komma på en intervju, men här ville arbetsgivaren ställa honom inför det oväntade, antagligen pressa honom lite.

Det var inget vård- eller omsorgsjobb han sökte, inte heller något kommunalt chefsuppdrag, frågorna utgick inte från den typen av verksamhet. Men vad händer om vi överför taktiken till äldreomsorgen eller funktionshinderverksamheten. Vad är det då för frågor vi borde ställa för att få tag på de personer som just de verksamheterna behöver. Vad är det för personer som behövs, till att börja med?

Det blev en massa frågor här ser jag. Säg till om ni har några bra svar. Vilka frågor brukar ni själva ställa, ni som anställer personal? Vilka frågor har ni fått när ni varit på anställningsintervju?

Trevlig midsommar.